upp över öronen, av hjärnspöken.
Då var datumet satt. 4 juni, ska karln byta hjärtklaff. Samma dag som skulle bli min första arbetsdag, men den har flyttats till den 7juni.
Känns som en väldigt intensiv tid nu. Då jag inte hinner med att göra så mycket, för att det händer så mycket av sig själv. Jag hinner inte höra av mig till vänner, känner mig stressad över att jag inte kommer att få vara ledig något i sommar, stressad och har dåligt samvete över att barnen ska behöva vara på dagis hela sommaren. Samtidigt som jag är jätteglad över mitt nya jobb. Förmodligen blandas nog skuldkänslorna med nervositet, inför nya jobbet och dagis, och kommer minska bara vi kommer in i några rutiner, men just nu svämmar jag över.
Känner mig så rädd.
För även om jag vet att allt kommer gå bra, så sitter det ändå en liten horndjävul på min axel och messar "tänk om", och "om" blev helt plötsligt mycket verkligare när vi fått ett datum för operationen.
Men som alla säger "så får du inte tänka, du ska vara stark nu och stötta" och så är det ju...
Men, det gör att jag, stundvis, tvivlar mer och mer på mig själv. Får mig att ifrågasätta den styrka jag vet att jag besitter. För just nu känner jag mig så jälva liten, i denna otroligt stora värld, och då är det egentligen inte ens synd om mig...
Skam för hur jag känner...!
Men ute försätter solen att lysa. Så jag tar mig i nackskinnet, drar i min osynliga tråd, borstar bort min osynliga horndjävul från axeln, torkar mina tårar och verkligen värdesätter den vecka vi har full av kalas, dagisinskolning, vardagspyssel men framför allt tid tillsammans.
/Caroline
Känns som en väldigt intensiv tid nu. Då jag inte hinner med att göra så mycket, för att det händer så mycket av sig själv. Jag hinner inte höra av mig till vänner, känner mig stressad över att jag inte kommer att få vara ledig något i sommar, stressad och har dåligt samvete över att barnen ska behöva vara på dagis hela sommaren. Samtidigt som jag är jätteglad över mitt nya jobb. Förmodligen blandas nog skuldkänslorna med nervositet, inför nya jobbet och dagis, och kommer minska bara vi kommer in i några rutiner, men just nu svämmar jag över.
Känner mig så rädd.
För även om jag vet att allt kommer gå bra, så sitter det ändå en liten horndjävul på min axel och messar "tänk om", och "om" blev helt plötsligt mycket verkligare när vi fått ett datum för operationen.
Men som alla säger "så får du inte tänka, du ska vara stark nu och stötta" och så är det ju...
Men, det gör att jag, stundvis, tvivlar mer och mer på mig själv. Får mig att ifrågasätta den styrka jag vet att jag besitter. För just nu känner jag mig så jälva liten, i denna otroligt stora värld, och då är det egentligen inte ens synd om mig...
Skam för hur jag känner...!
Men ute försätter solen att lysa. Så jag tar mig i nackskinnet, drar i min osynliga tråd, borstar bort min osynliga horndjävul från axeln, torkar mina tårar och verkligen värdesätter den vecka vi har full av kalas, dagisinskolning, vardagspyssel men framför allt tid tillsammans.
/Caroline
Kommentarer
Trackback
