Men vi knullar ju ändå inte
Så var denna kväll kommen och jag har tänkt på vad alla veckans kvällar förjer samma mönster, vecka ut och vecka in... (efter barnen lagt sig)
Måndag: Karln ser "Alcartaz" - jag sover i soffan
Tisdag: Jag ser, i brist på annat, "Top model" - båda sover i soffan innan 21.00
Onsdag: "Grey's Anatomy" kväll!!!! - om jag bara inte hunnit somna i soffan i väntan på att klockan ska bli 21.00...
Torsdag: "Revange" Kväll!!! :) Om inte, väntan blivit för lång även denna kväll (tur att alla program finns att hitta på "play" kanalerna..)
Fredag: Fredagsmys= jag ser "Let's dance" - karln halvsover i soffan.
Lördag: Kanske hyr vi nån film, om vi (läs jag) orkar se...
Söndag: Ångest kvällen, slötittar på någon söndagsfilm, men somnar alltid i den alldeles för långa reklam/nyhets pausen...
Så ikväll tänkte jag go wild end crazy och lägga mig i soffan och läsa en bok. Den har jag fått av en kär vän och verkar vara otroligt rolig. Så nu en stund för mig själv med, Ann Söderlunds bok, "Men vi knullar ju ändå inte"
Passande??? ;)
/Caroline
upp över öronen, av hjärnspöken.
Känns som en väldigt intensiv tid nu. Då jag inte hinner med att göra så mycket, för att det händer så mycket av sig själv. Jag hinner inte höra av mig till vänner, känner mig stressad över att jag inte kommer att få vara ledig något i sommar, stressad och har dåligt samvete över att barnen ska behöva vara på dagis hela sommaren. Samtidigt som jag är jätteglad över mitt nya jobb. Förmodligen blandas nog skuldkänslorna med nervositet, inför nya jobbet och dagis, och kommer minska bara vi kommer in i några rutiner, men just nu svämmar jag över.
Känner mig så rädd.
För även om jag vet att allt kommer gå bra, så sitter det ändå en liten horndjävul på min axel och messar "tänk om", och "om" blev helt plötsligt mycket verkligare när vi fått ett datum för operationen.
Men som alla säger "så får du inte tänka, du ska vara stark nu och stötta" och så är det ju...
Men, det gör att jag, stundvis, tvivlar mer och mer på mig själv. Får mig att ifrågasätta den styrka jag vet att jag besitter. För just nu känner jag mig så jälva liten, i denna otroligt stora värld, och då är det egentligen inte ens synd om mig...
Skam för hur jag känner...!
Men ute försätter solen att lysa. Så jag tar mig i nackskinnet, drar i min osynliga tråd, borstar bort min osynliga horndjävul från axeln, torkar mina tårar och verkligen värdesätter den vecka vi har full av kalas, dagisinskolning, vardagspyssel men framför allt tid tillsammans.
/Caroline
Vemod i mammans hjärtat.
Om man önskar sig sol, vill veta säkert att man får det, ska man satsa på den 22maj.
Denna morgon för 5 år sedan, sken solen sina allra vackraste strålar. Då föddes vår son och hela livet fick helt plötsligt en mening. Varje år från 2007 har solen lyst och värmt på just denna dag.
Tänk vilken tur att det var just du som kom in i vårt liv och fyllde det med kärlek, ömhet, oro, stolthet, lycka, rädsla, hopp och glädje.
Tiden går så for och snart är du stor, alldeles för stor. Önskar jag kunde skydda fårn alla livets faror och elakheter, men då skulle du inte få leva livet...
Därför känns alltid den 22maj väldigt vemodig.
Så Grattis älskade barn på din 5 årsdag!!!
/Mamman
När gud skapade gräset, hade hon humor.
Sitter nämligen här med en rinnande och nysande potatisnäsa, kliande blodsprängda ögon och ett extremt tungt huvud.
Kände mig inte alls dum när jag sprang på en gammal jobbarkompis på ICA idag och hon undrade: "Hur är det med dig egentligen? Du ser verkligen inte pigg ut!" Jag försäkrade att jag mår jättebra (hon fortfarande med väldigt skeptisk min) och åkte, aningen stött, hem.
Väl hemma i hallen möts jag av ett helt främmande ansikte, när jag tittade i spegeln. Jag, som imorse tyckte att mitt halvskitiga hår inte var så farligt, (vilket det det inte hade varit heller om det inte fått sällskap av att ett allergi monster, som planterat sig i mitt ansikte) såg aningens sliten ut... inte undra på de smickrande kommentarerna jag fick.
Och detta bara för att grannar och alla andra här omkring börjar klippa gräset...
Så bara till att välkomna sommaren med att inhandla mer allergimedicin och vara tacksam över att jag har humor!
Men nu är samtliga paket, inför sonens 5 årsdag imorgon, inslagna. Så nu ska jag ta en allergitablett och krypa i säng.
God natt!
/Caroline
Sunshine :)
Så nu ska den trötta mamman, vars sömn inte vile infinna sig i går kväll, ta och leta reda på trädgårdskläderna, barn och solkräm, och lyda sin 1 åring, som tycker vi ska gå ut, och njuta av en dag med sol.
I eftermiddag blir det bullbak, inför 5års kalaset som äger rum imorgon. :)
Droppen som får bägaren att välta.
I Vintars blev min karl sjuk, och den 1 april fick vi veta att han hade en allvarlig bakterie i blodet, som satt sig på hans hjärtklaff. Han fick ligga inne på sjukhuset i en månad, för behandling, och nu har vi fått veta att bakterien ställt till det mer än anat på hjärtat, så att han inom de närmasre veckorna behöver byta hjärtklaff.
När mycket händer i livet på en gång. Hamnar jag snabb i en autopilot situation. Då allt bara rullar på, utan att jag varken hinner med eller hinner få utlopp för mina känslor. Glada och roliga saker hinner jag inte njuta av, liksom tråkiga och jobbiga saker bara sopas undan och göms bort.
Det är nog därför som jag startar dennna blogg just nu.
Det har hänt, och händer så mycket i mitt liv just nu, att jag behöver en plats, ett litet rum, där jag får känna efter och kan dela med mig av det jag känner jag vill dela ur mitt liv.
Just nu känner jag mig så glad, tacksam, stolt, förväntansfull, älskad, lycklig och rik.
Samtidigt som jag känner mig otroligt ledsen, arg, orolig, stressad, ångestladdad, rädd och ensam.
Alla dessa droppar har kommit på en gång och fått min bägare att inte bara rinna över, utan välta, och jag vill bara spy ut mina känslr som bubblar i mig.
Så nu är jag här. En förvirrad småbarnsmamma, som tillsammans med min karl, son och dotter, bor i det sista lilla huset på gatan. Här lever vi och trivs, men plötsligt har fått lära att livet snabbt kan förändras och inte alltid blir som planerat...
I denna blogg är det mina tankar, mina känslor och mina uppleverser, ur mitt perspektiv.
/Caroline
